Jag hatar klackar. Och jag tror att alla spelarna är
medvetna om det vid det här laget. Jag behöver inte påpeka det längre. Jag hör
hur det sprids bland spelarna, hur det fnittras i ledet när vi tränar på
kortpassningar. ”Joachim hatar klackar”. Och sen klackar de för att retas med
mig. Och jag accepterar det. Det innebär att budskapet har gått in. Jag tror
att de vet vad jag menar. Och jag hatar såklart inte klackar. Jag hatar inte
något eller någon. Vi hatar inte något och framför allt inte någon. Och
vem gillar inte en lyckad klack. Det är bara det att jag föredrar två lyckade
kortpassningar framför en lyckad klack och en misslyckad. Två lyckade
kortpassningar symboliserar det enkla lagspelet och klackarna symboliserar
risktagandet, det oväntade. På sidlinjen pratar vi om tränarmål. Det är ett
sånt mål som gör oss tränare lite tårögda för att det vi tränar på vecka ut och
vecka in ger resultat. Ett mål som involverar många spelare i laget, som börjar
med en återerövring, fortsätter med en spelvändning och en djupledslöpning och
kanske ett inlägg eller en passning snett inåt bakåt. Om en spelare tar bollen
på mittplanen, dribblar av tre spelare och skjuter hårt i krysset däremot…
Alltså, det är ju roligare att kunna berömma 4-5 spelare än en enda. Men det är
klart att vi applåderar, det är klart att vi uppmuntrar den typen av aktioner
också. Det enkla behövs, det oväntade behövs och risktagandet. Utmaningen är
att hitta balansen.
I vårt lag har vi alla typer av karaktärer. Vi har de som är
lite nedtonade som inte alltid syns och hörs så mycket. De som lyssnar på
tränarens instruktioner och följer dem, utan hundra följdfrågor. Sen har vi
typen som lyssnar på instruktionerna och gör sen sin egen tolkning. De har helt
enkelt en annan bild av hur man lyckas med en övning. Vi har spelare som ofta
är så uppspelta och glada när de får vara på en fotbollsplan att de helt enkelt
inte kan sluta prata och skoja. Det är de som kan gå oss tränare på nerverna,
men det är också de som mest av alla bidrar till den goda stämningen i laget.
Vi har spelare som gillar att hålla rent i backlinjen, spelar säkert utan
krusiduller och vi har spelare som gärna söker upp en motståndare för
möjligheten att göra en snygg fint för att det helt enkelt är deras instinkt.
Och alla dessa typer behövs. Det gör oss till ett komplett lag. Jag slås gång
på gång hur fascinerande gruppdynamik är och hur vårt lagspel kan översättas
till skola eller arbete där man jobbar i grupper. Om en arbetsgrupp består enbart
av kreativa innovatörer lär man nog aldrig få något producerat. Om en
arbetsgrupp enbart består av lojala arbetsmyror som gör vad de blir tillsagda
blir det ingen utveckling. Alla behövs!
Det är lätt att komma in på klackar, men min tanke var att
göra en sammanfattning av året som gått. Det är inte så lätt. Det har varit
händelserikt och det har varit utvecklande och lärorikt, inte bara för
spelarna, utan även för tränarteamet. Förra året slutade med en liten kris för
laget då vårt ankare och huvudcoach Tobbe bestämde sig för att sluta och ta
över pojkar födda 2010. Men Jakob har tagit över med den äran, jag kom tillbaka
till laget i vintras och i somras kom Jon med mycket kunskap och engagemang i
planerandet av träningar. Alla tränarna har dessutom haft möjlighet att gå
tränarutbildningar och som ett led i LBKs spelarutbildningsplan har vi dessutom
haft samarbete med Anders Persson som ansvarar för U19 och U17 och han har
varit med och hållit i vissa träningar och observerat oss när vi hållit i
träningar och gett oss värdefulla tips. Lägger man till diverse föreläsningar
som klubben har erbjudit under året känns det verkligen som att klubben satsar
på att utbilda ungdomstränarna. Vår tränargrupp speglar vårt mångkulturella lag
dessutom. Vi har Khaldoon som är från Syrien, Michael från Wales, Jimmy från
Grekland, Jon från Spanien och så Jakob och jag då. Dessutom har vi haft en
brasiliansk hjälptränare i Roger under året. Det innebär att det blandas friskt
bland språken på träningarna vilket ibland skapar lite förvirring, men
förvånansvärt ofta går budskapet fram. Så, bli inte förvånade om ni på hörnor
hör oss skrika från sidlinjen mantoman i ett ord med spansk brytning. Den
vedertagna betydelsen är att de ska ta var sin markering.
Vi har åkt på tre cuper under året. Jag kommer inte att gå
in på dessa då de redan har blivit avhandlade. Vi har haft 106 träningar. Vi
har sammanlagt spelat 66 matcher i seriespelet. Med träningsmatcher, cupmatcher
och vinterserierna är vi nog snart uppe i 106 matcher också. Mycket fotboll
blir det, inte tillräckligt om man frågar barnen. Vi har för närvarande 56
spelare i gruppen. Vi har tappat några spelare under året. Det smärtar lika
mycket varje gång. Men vi har också fått ett stort tillskott av spelare. Under
året har 20 nya spelare anslutit och det är riktigt roligt. Rekordet är 48
spelare på en träning och vi snittar runt 40 nu på vinterträningarna, vilket är
imponerande. Det är inga väderkänsliga spelare vi har i laget. Det är såklart
en utmaning att trycka in så många spelare på en halv plan som det är i
normalfallet, men det fungerar faktiskt riktigt bra. Man kommer långt med
bollar, koner och lite fantasi. På sistone har vi dessutom haft tillgång till
många mål också. Koner i all ära, men det är ganska hårt mot barnen att köra en
hel träning utan att höra nätet rassla. Och vad lär man sig på små ytor? Jo,
man lär sig vikten av rörelse för att göra sig spelbar, man slipar sin teknik
och man får mycket bollkontakt.
Nu ser vi fram emot nästa år. Vårt enda uttalade mål i tränargruppen
är att behålla samtliga spelare. Det kan tyckas lite ensidigt, men detta mål
omfattar egentligen det mesta. Det innebär att spelarna ska ha tillräckligt
roligt, känna att de har en bra utveckling, att de trivs och passar in i
gruppen, att de får tillräckligt mycket uppmärksamhet från oss tränare och att
de blir rättvist behandlade när det handlar om laguttagningar och annat. Det
innebär också att vi ska uppmuntra modet att göra något oväntat, att försöka
lyckas med något svårt. Även om det innebär en klack. Även om jag säger något
annat. För om jag ska ge årets sista råd till spelarna, så är det att inte
lyssna på mina råd. Jag var ingen sån som klackade, jag var ingen sån som sökte
upp en motståndare för att utmana. Jag var en sån som försökte springa ifrån.
Och jag blev upphunnen nästan varje gång. Jag är övertygad att om Columbus hade
spelat fotboll när han var 13 hade han varit en sån som klackade. Och tänk om
han hade haft en tränare som sa åt honom att inte klacka. Då hade inte Amerika
blivit upptäckt. Eller, det hade det ju blivit förr eller senare, men Colombia
hade definitivt inte hetat Colombia. Och det hade ju varit lite tråkigt.
God jul och gott nytt år önskar tränarna genom Joachim Schönström.